Lager på lager. Efter fyra dagar på sadeln och tre nätter i fält var det inte bara solbrännan som gjorde huden mörk. När jag igår rullade in i Mashhad vändes blickarna från folk på gatan mot en grottmänniska på cykel. Smuts, svett, blod, damm och en allt annat än välkammad frisyr. Som min tidigare korta uppdatering avslöjade har jag alltså nått Mashhad i nordöstra Iran där jag andas ut och under ett par dagar kommer att invänta transitvisum till Turkmenistan.
Min senaste rapport om en grillad cyklist kom från Shahrud den 31 maj. Sedan dess har det känts lite som att ökendagarna flutit samman i de vackra men väldigt enformiga landskapen. Från solens uppgång till nedgång har jag tuggat väggren i jämn fart. När jag inte trampat har jag tagit avbrott för näringsintag, fotosessioner och vilostunder i skuggan under sällsynta träd och buskage. Vid dagarnas slut har jag slagit läger på lämplig plats ett par hundra meter från vägen. När den varma solen gick ner blev tillvaron behaglig och luften skönt kylig. Efter dubbel portion frystorkat kollapsade jag varje kväll på den varma ökensanden. Med allt blod i magen och en allmänt utmattad och mör kropp tog det mig lång tid innan jag orkade diska min gaffel och skål. Nätterna har varit klara och en starkt lysande måne har lyst upp mitt lilla bedouinläger.
Knappt sju dagar tog det mig att cykla 920 kilometer. Fem och en halv dag gav 830 kilometer men när vinden vände mot mig i förrgår stod mitt ekipage i princip still i de platta och de av vinden utsatta landskapen. De sista nio milen tog en och en halv dag att trampa med en fart på mellan sju och elva km i timmen. Med motiverande vila i sikte mosade jag sönder muskelfibrerna i benen fullkomligt vilket har resulterat i värkande lår och vader. De trasiga fibrerna har ytterligare två dagar på sig för återhämtning innan jag tar sats mot Turkmenistan. Då ett transitvisum bara gäller i fem dagar måste jag hålla hög fart genom Turkmenistan för att hinna cykla 500 kilometer till Uzbekistan. I Uzbekistans huvudstad Tashkent kommer jag att fortsätta lägga visumpussel för att möjliggöra fortsatt framfart genom Centralasien.
Bild ovan; I förrgår vaknade jag upp 05:30 av att fåraherdar gick precis utanför tältet. Jag satte mig upp och av någon anledning började jag börja blöda kraftigt näsblod från båda näsborrarna samtidigt. Om fåraherdarna blev förvånade när två meter blond och blodig svensk ramlade ut ur tältet?
/THE ESCAPE