THE LAST FLIGHT.

Tiden har aldrig gått långsammare än på Heathrow Airport den 14/11. På grund av kraftiga vindar blev jag försenad från NYC och missade min anknytning i London med retsamma 10 minuter. Jag var smått frustrerad och ledsen men med god transporterfarenhet insåg jag kvickt att det inte ligger i mina händer. Den vänliga flickan med colgate-leende bakom disken bokade in mig på nästa flight, 3 timmar senare. Om jag väntat, strävat och längtat i 20 månader kunde jag givetvis klara 180 minuter tilläggstid.

Den 16/3 2008 hade jag också anknytning och ett par timmar att döda i London. Då som nu var mycket känslor inblandade men en Full English Breakfast får mig alltid stabil. Glad för att för ovanlighetens skulle ha en aning rutin och mönster letade jag upp min lokala Heathrow pub. Väl i baren investerade jag min Food Voucher i alkohol istället för flott. Efter ett par kalla var nerverna i bättre balans och jag satte mig i vänthallen för att inbitet och med stor spänning följa BA 780 – Stockholm på storbildsskärmen. De små bokstäverna rörde sig högre och högre upp på “departure” listan men efter 20 minuter kommer ytterligare en magsugare. DELAYED. Fan.

En dryg timme senare, med kortare naglar och en betydligt större klump i magen meddelas till slut boarding och gate-nummer. Sista resan, sista sträckan, sista whiskeyn på 10 000 meter, nu skulle jag hem. Flygplanet taxar långsamt på landningbanan och kommer till ett mjukt stopp. Piloten eldar upp jetmotorerna och jag trycks skönt bakåt i min läderstol. Vi bryter London’s gråtjocka molntäcke och vid min fönsterplats kan jag istället blicka ut över rosa-skimmrande moln vackert upplysta av en sol på nedgång.

Under den 2 timmar långa flygningen visades ingen film. På monitorn fanns istället en nordeeuropeisk karta och ett litet flygplan som pixel för pixel rörde sig närmre skandinaviens huvudstad. När tonfiskmackan var i magen och mörkret lagt sig utanför stirrade jag mig blind på denna monitor i brist på annan aktivitet. Förgäves försökte jag banka in stundens verklighet.

THE FIRST TOUCH.

18:45 blinkade den lilla skylten med säkerthetsbältet. Flygplanet tiltades neråt och inflygningen inleddes. Drygt 10 minuter senare smög ljusstrimmor från de svenska hemmen igenom den mörka novemberkvällen och det täta diset. Jag har haft många euforiska känslor den sista tiden och när hjulen nuddade Arlanda’s våta asfalt fyrades en ny orgie av dopaminer iväg. Hemma. HEMMA I SVERIGE.

(Fortsättning följer…)

/Erik