Livet som insats.

Efter 2 dagar pa de absolut sjukaste vagarna jag varit med om befinner vi oss nu i staden Leh i Ladakh valbehallna.

Vi har overlevt en krasch, ett motorstopp och en helt galen chaffis som snackade i mobil och bytte kassetband samtidigt som han backade pa en en-filig vag 4000 meter upp i Himalaya.

Nar han gjorde det tog Julia och jag ner var packning fran taket och gick av. Det var inte vart risken. Dessforinnan var det fel pa ratten. Helt plotsligt borjade bussen gira at vanster och akte rakt in i bergsvaggen. Om den hade girat at hoger vantade ett stup pa cirka 2 kilometer.

Man ska tanka sig for. Ett liv ar inte lika mycket vart i Indien som det ar i Sverige eller i Europa eller som en klok far sager; ar det sakert att man vill fardas pa vagar med personer som bara vantar pa nasta liv?

Nej, jag har hellre kontroll over med eget transportmedel och har darfor bestamt mig for att hyra moppe ett par, tre dagar har uppe i bergen. (tveksamt om jag har kontroll men jag tanker inte byta kassetband och dagdromma iaf)

Vad annars? Jag har fatt virus pa bada mina harddiskar dar jag lagrat alla bilder fran resan. I tva dagar hade jag en knut i magen men igar hade jag tur och hittade en grym datasnubbe. Han loste allt och raddade alla bilder och dokument.

Det hela firades med en bira och pizza pa “Al forno wood oven roof-top resaturant”.

Har i Leh bor vi pa “Glacier View” som ar ett litet guesthouse som en trevlig familj driver. Utsikten fran rummet ar fantastisk.

 /Erik