Söndagsvilan uteblev och det blev åter en dag med svävande tankar och blicken fäst vid den streckade vita linjen. Precis innan solen gick ner lämnade jag Bulgarien och EU och stämplades in i Turkiet. I vanlig ordning lade jag cirka tio mil bakom mig. Jag sitter nu i en lysrörsbelyst restaurang och mina smaklökar har precis fått sig en resa och upplevelse som står i kontrast till en relativt kryddfattig period genom Östeuropa och Balkan. Jag har tagit in på ett hotell någon kilometer från gränsen och brutit mot den gyllene regeln att undvika övernattningar i gränsområden. Min bekväma ådra lockades till en mjuk säng och gränsstaden känns lugn. I delar av Afrika, Syd och Centralamerika ska man undvika logi i många gränsstäder.
Sedan Timisoara för en dryg vecka sedan har jag inte bott på något vandrarhem, intagit någon CS soffa eller träffat särskilt många jag kunnat kommunicera med. Då min kropp har någon form av inbyggd instinkt att få ur sig x antal decibel per dygn har detta givetvis inneburit att jag varit tvungen att börja tala med mig själv. Det ska bli skönt att om ett par dagar träffa min flickvän och få talbehovet i balans. Det är 260 kilometer kvar till Istanbul. På onsdag beräknar jag vara framme och då får jag andas ut och vila i en och en halv vecka. Imorgon fortsätter jag att nöta mot tretton miljoners staden.
Bilden ovan; Första skylten för staden i mina delmålsdrömmar.
/E