Knappt en uppförsbacke, frisk medvind, stekande sol och 110 trampade kilometer låter som inledande rader på en positiv cykelrapport. Det är det inte. Trots utmärkta yttre omständigheter har dagen varit den tyngsta och längsta på resan. I tio dagar dagar har jag vilat en öm kropp, njutit av dagar utan rörelse och laddat batterierna och idag var jag alltså tillbaka på cykeln. Idag lämnade jag Istanbul.
Jag liftade med färjan över sundet, tog mina första tramptag i Asien och följde därefter Marmarasjön österut. Tidigt märkte jag att jag cyklade med vemod, ångest och en stor klump i magen. Mina dagdrömmar handlade om en cykel med sidovagn och plats för en krullig flicka. Trots en utvilad kropp saknade jag driv och energi. Det är tydligt hur den psykiska utmaningen blir minst lika stor som den fysiska. Idag kändes Singapore långt borta.
När man sörjer någon som är borta är mat alltid en tröst. Ta en titt på detta inlägg!
/E – en hård men mjuk soloäventyrare.