Rapport från Kaynarca, Turkiet. Dagen inleddes trögt då sängen kändes mer lockande än sadeln. Efter en fattig hotellfrukost med torrt vitt bröd och en liten förpackning honung var jag vid tiosnåret redo att lasta på packväskorna. Starten fördröjdes dock ytterligare och tålamodet sattes på prov då jag upptäckte resans första pyspunktering. Först vid elva, med en ny slang i bakdäcket, rörde sig asfalten under mig. Efter någon timme under den stekande solen kom jag på mig själv med samma negativa dagdrömmer som dagen innan.
Bild ovan; full vår i Turkiet. Idag var det 28 grader varmt.
När jag i en lång och trög uppförsbacke i princip stod still tröttnade jag. Jag tänkte på alla vänner som är med mig på distans, på alla som följer resan här på THE ESCAPE och på min familj. Jag tänkte på min goda vän Patrik och hans fantastiska förmåga att få sin omgivning på gott humör. I den där långa uppförsbacken stannade jag till, slet upp min musikspelare och slog på motiverande toner på högsta volym. Jag tog ett par tröga tramptag och sedan ställde jag mig upp och tryckte i ordentligt. Glädjen och det stora brede leendet var tillbaka. PMA!
Bild ovan; stökiga Istanbul är bakom mig. Jag är tillbaka på landsbygden.
Jag har alltså tagit mig till den lilla byn Kaynarca drygt 170 kilometer nordost från Istanbul. Imorgon når jag Svarta Havet som jag till och från planerar att följa i drygt 100 mil till Trabzon där jag kommer att ansöka om visum till Iran.
Missa inte mina matpixlar från Istanbul. Klicka här!
/THE ESCAPE