Födelsecertifikat, försäkringspapper, passkopior, licenser, passfoton, resebyråkoder, ovikta USD-sedlar, ansökningsblanketter, utresebiljetter och hotellvouchers. I och med min vistelse i Trabzon har en byråkratisk visumsoppa utan motsvarighet inletts. För mina kommande månader i Mellanöstern och Centralasien behöver jag visum till Iran, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kirgizistan, Kazakhstan och Kina.
För att få visum till Turkmenistan måste du först få visum till Uzbekistan och för att få visum till Uzbekistan krävs förutom tålamod en inbjudan från en resebyrå eller person i landet. När du har visum till Uzbekistan i passet kan du söka visum till Turkmenistan men av någon outgrundlig anledning kan du som privatresenär bara få ett transitvisum som gäller i tre dagar. Tidigare utfärdades fem dagar men enligt flera källor är det numer ändrat till tre. Givetvis måste du även ha en licenskod från en resebyrå i Turkmenistan. När dessa visum är ordnade väntar än mer ambassadkrångel för att ordna visumen till Tadjikistan, Kirgizistan och Kina. Om du dessutom vill cykla makalösa Pamir Highway, på gränsen till Afghanistan, krävs ett särskilt tillstånd. Att planera sin färdväg och avgöra var, när och hur man ska söka sina visum är en mindre vetenskap som kan ge huvudvärk och sömnlöshet.
Check! Mitt första hinder och utmaning var att ordna visum till Iran. Fantastiskt nog hade jag flyt och jag kom precis tillbaka från konsulatet med det eftertraktade klistermärket i passet. På förhand hade jag planerat för minst en vecka i Trabzon i väntan på visum och flera andra resenärer jag träffat har spenderat mellan fem och tio dagar i staden. Med ett svenskt pass har du förmåner många andra drömmer om då vi håller oss på god fot med de flesta länder. Att det bara skulle ta en dag var förvånande och säkerligen ren och skär tur. Givetvis firar jag detta med ett par kalla och ytterligare en vilodag i Trabzon. På torsdag fortsätter jag mot Iran!
/E