Det är en vek man som uppdaterar från Chalus efter 350 nytrampade kustkilometer från Lavandvil. Jag behandlar magsjuka och feber med vätskeersättning, smärtstillande, film på datorn och ett luftkonditionerat hotell. Dagarna längs med Kaspiska Havet har varit väldigt härliga och jag är nöjd med mitt omvägsval. Min rullande tillvaro har varit både intensiv och rofylld. Solen har varit konstant närvarande och jag har bjudits på tacksamt platta vägar. Jag lämnade Lavandavil vid lunchtid, strax efter uppdatering av THE ESCAPE, och cyklade fram till sen eftermiddag. I staden Talishi hade jag bestämt träff med Simon som jag träffat dagen innan i bergen ovan kusten. Simon har liftat från Verona i Italien, där han kommer ifrån. För att utbyta lite historier skulle vi slå läger vid havet tillsammans.
Från Talishi liftade vi några mil på ett litet lastbilsflak till en kuststräcka med mindre bebyggelse. Vi reste tältet, samlade ved och badade i havet. Framför en stor brasa på stranden bjöd jag på frystorkat och Simon på vodka i petflaska som han fått av en iranier. Då badet var utan byxor hade vi respektlöst nog brutit mot flera islamistiska lagar. Vi skrattade väl och konversationen med min nyfunna vän pågick länge.
Bild ovan; Simon, jag och cykel på lastbilsflak i Iran.
På fredagen, med vind i ryggen, fortsatte jag efter frukost och morgonbad österut. Jag kramade om min likasinnade luffarvän och vinglade iväg. I den fuktiga värmen och under den stekande solen kändes det som att jag blev tillagad på något vis. Jag följde kusten men tyvärr gick vägen hela tiden ett par hundra meter från stranden så bara då och då kunde jag glimta blått. På eftermiddagen stannade jag vid ett litet fruktstånd och bjöds på färsk honungsmelon. Jag upprepar mig själv när jag åter nämner gästvänligheten i Iran men jag kan inte låta bli. Var femte minut rullar bilar upp intill mig, jag blir inbjuden till folks hem, de ger mig frukt, godis och drycker och pepprar mig intensivt med frågor. Det är svårt, om inte omöjligt, att få en lugn stund. På restauranger, i små butiker och caféer nekas jag gång på gång när jag tar fram min plånbok för att betala. Fredagskvällen spenderade jag utanför staden Ramsar där jag fick slå upp mitt tält under tak vid en liten strandrestaurang. Tack vare vind och cykelglädje kunde jag lägga hela 15 mil bakom mig under fredagen.
Gårdagen blev även den distansmässigt lyckad. 120 kilometer och strålande solsken noterades i loggboken. Jag tog in på “Hotel Malek” i Chalus igår kväll då jag inte ville missa CL-finalen mellan Chelsea och Bayern Munchen som jag följde under natten. Idag var det tänkt att jag skulle fortsätta med kraftig klättring över bergen till Tehran men på grund av min kraftlösa situation blev jag kvar i hotellsängen. Jag är inte i form och inte på humör för att slita och kriga över en handfull bergspass över 3000 meter för att nå Tehran. Imorgon, om magen är i balans, liftar jag in till mångmiljonstaden där jag möter Reza som jag fått kontakt med genom goda vänner i Stockholm. Jag fuskar med oerhört gott samvete och istället för att nöta sadel ämnar jag att hitta ett lämpligt lastbilsflak att njuta av utsikten från.
/Erik