Jag sitter på en takterass på 16:e våningen och blickar ut över ett Xining upplyst i kasinokänsla. Jag dricker av en kall kinesisk lager, andas ut och njuter av att jag imorgon ska strosa till fots och inte skava sadel. För 17 dagar sedan lämnade jag Urumqi i provinsen Xinjiang. Sedan dess har jag hunnit förflytta mig nära 2000 kilometer genom tre kinesiska provinser och en vilodag är onekligen på sin plats. Xining, som är huvudstad i provinsen Qinghai är likt Urumqi av överraskande storlek och slukar en befolkning motsvarande halva Sverige. Tidigt i morse vaknade jag upp i mitt tält i vackra och folktomma landskap, vid lunchtid möttes jag av skyskrapor, intensivt högljudd trafik, shoppingcenter, hundratals identiska lägenhetskomplex och en myrstack av människor. Förändringen var total men inte enkom negativ. Under lång tid ockuperades duschrummet på vandrarhemmet av en cykelnomad som inte skrubbat sig i varmt vatten på över två veckor. Med det svarta hudlagret avlägsnat är jag nu redo att sätta ord på de senaste dagarna.
Naturligt nog börjar rapporten där den avslutades senast. Då pubicerades rader från byn Qilian efter fyra magiska dagar i bergskedjan Qilian Shan. Framfarten i sagolika landskap fortsatte hela vägen till Xining men dessvärre präglas aktuell avhandling i textform mer om utrustningsproblem än grusvägsäventyr. Jag nämnde kort från Jingtienshan att jag hade en lätt oro över att min ena pedal var på väg att ge upp. Väl nog höll den genom den mest utsatta och civilisationsglesa sträckan i Qilian Shan men i förrgår, efter en dagsetapp på sedvanliga tio mil, lossnade pedalen tre kilometer utanför byn Obo. I uppförsbacke ledde jag cykeln in till byn och tog in på ett litet motell.
Morgonen efter fick jag på en reservpedal på en verkstad. Jag noterade hur gängorna i fästet för pedalen var slitna. Den nya pedalen verkade inledningsvis hålla fint men efter 30 trampade kilometer, när jag tog i lite extra i en lång uppförsbacke, lossnade den nymonterade pedalen. Nu var gängorna näst intill helt söndernötta och därför kunde jag inte få fast pedalen igen. Än en gång fick jag leda cykeln, denna gång upp till krönet där det vände nedåt. Mitt i pedalmisär välsignades jag med topografiflyt och jag kunde tack vare tyngdlagen rulla hela 40 kilometer till staden Qingshizhen. Hos en cykelhandlare konstaterades att lösningen fanns hos svetsaren mitt emot. Med tveksamhet men med stor vilja att kunna trampa den sista sträckan till Xining ser jag på när min pedal svetsas fast på vevslängen. Jag passar på att tugga i mig lite nudlar och sedan ger jag mig iväg mot ett nytt bergspass, det sista innan Xining. Jag hinner frusta i en timme innan den temporära lösningen börjar kännas väldigt temporär. Pedalen lossnar mer och mer från sin fastsvetsade position, min fotled wobblar och jag cyklar på ett hjulbent vis. Historien upprepar sig givetvis igen. Ynka tre kilometer från passets högsta punkt på 4000 meter lossnar pedalen. Jag vinkar mot en lastbil som trögt kämpar sig uppåt och jag tar sedan tag i ett rep som hänger bakom flaket. Likt en knapplift utan knapp åker jag snålskjuts genom att hålla ena hand på styret och andra runt repet. Uppför blev nedför och jag kunde rulla två mil till lämplig tältplats.
I morse tog jag mig ytterligare några kilometer med enbart en pedal innan jag blev tvungen att placera cykeln på ett par olika lastbilsflak för att nå Xining. Genom hemsidan ”Warm Showers”, som är samma koncept som ”Couchsurfing” fast för cyklister, tog jag kontakt med värden Edison i Xining. Edison, som för tillfället befann sig i Beijing kunde inte erbjuda härbärge men däremot värdefullt tips på cykelhandlare och ovärderlig översättningshjälp. Det mindre problemet med en trasig pedal växte till ett något större på grund av att gängorna var bortnötta och jag har därför blivit tvungen att byta hela vevpartiet. Det svider något i skattkistan och jag hade hellre sett att min investering om 3 kronor för en fastsvetsad pedal hade räckt hela vägen till Singapore.
Avsaknaden av en pedal var ett handikapp men detta till trots blev dagarna från Qilian lyckade distansmässigt och jag trampade totalt 220 kilometer. För att inte uteslutande tala om pedaler kan jag nämna att jag nu vikt av söderut, efter att en lång tid cyklat i östlig riktning. Singapore finns numer rakt söderut, vid ekvatorn, 5.500 kilometer från min nuvarande position, Xining. Det känns surrealistiskt att uttala men staden i mina cykeldrömmar känns inte längre ofattbart avlägsen.
/THE ESCAPE