Med en stadig vilopuls och belåtet humör har jag placerat mig själv i en skön soffa på en restaurang i storstaden Chengdu för att författa en sammanfattning av den 300 kilometer långa färden från Songpan. Jag är inkvarterad på 27:e våningen i en nybyggd skyskrapa i centrala Chengdu hos vänliga Niklas från Sverige. Niklas, som bott och jobbat i Chengdu sedan ett år tillbaka, är värd genom hemsidan Warm Showers. Som uppskattat och planerat tog det tre dagar att rulla från berg till lågland på vägar som både var fantastiska och obehagliga. Från Songpan, byn där jag tog ett dygns paus för en magisk bergspromenad, var det i stort sett nedförsbacke i 30 mil. De snöklädda och karga bergsmassiv som bjudit på fenomenala vyer sedan Xining fick nu än mer vertikala skepnader och var dekorerade med en uppsjö av växtlighet. Naturen i dalgången jag följde, intill den våldsamma floden Yangtze, var regnskogslik och att i takt med mitt successiva höjdmeterfall tillkom nya fågelläten. Luften blev fuktig och dimmig, nederbörden var rik och från de väldiga bambuträden hördes cikadornas klassiskt exotiska sång. Det obehagliga inslagen i denna vackra miljö bestod av en väg utan gren, intensiv trafik, risktagande fordonsförare, smala nattsvarta tunnlar och frekventa stenras från branta bergsväggar.
En ovanlig träningvärk, morgonen efter min bergsbestigning, motiverade sovmorgon och inte förrän vid halv elva lämnade jag Songpan. Efter några timmar på sadeln mulnade skyn och det började duggregna. Trots nedförsbacke höll jag förhållandevis låg fart då en envis vind blåste rakt mot mig. Ett glädjande inslag bjöds jag på när Pengxi med familj, som var på helgtur i bergen, stannade intill mig. De gav mig rökt jakkött och en stor påse med frukt och efter fotosession rullade de vidare. Någon halvtimme därefter ser jag dem komma tillbaka, de tutar och vill att jag återigen ska stanna till. Nu förklarar Pengxi, på charmig kinesisk engelska, att han vill att jag gästar dem i deras hem i Dujiangyan, cirka 60 kilometer från Chengdu och 200 kilometer från min dåvarande position. Jag accepterar ödmjukt inbjudan men förklarar att jag inte kommer att kunna nå staden förrän dagen efter. Jag var välkommen och vi bytte kontaktuppgifter. Jag fortsatte mitt motvindstrampande och vid 19 tiden, i vanlig ordning, avslutades dagen. Bekvämt nog tog spenderade jag 50 kronor för att komma undan den blöta natten.
ROAD FROM HELL
I förrgår blev det tidig uppstigning då jag uppskattade att det låg cirka 150 kilometer framför mig till Dujiangyan och Pengxi med familj. Redan efter någon timme på sadeln åkte keps av och hjälm på då vägen smalnade och trafiken tätnade. Regn öste ner och jag fick vingla mellan stenar som fallit ner från de söndervittrade bergssidorna. För att krydda skräckfärden ytterligare dök det upp kilometerlånga tunnlar utan belysning. Då jag både hade mötande och omkörande trafik på den tvåfiliga vägen gick pulsen på högvarv när jag försökte limma mitt ekipage så nära tunnelväggen som möjligt. Jag kröp fram för att undvika gropar i asfalten och mina trumhinnor skakade när hänsynslösa trafikanter hängde på tutan i de mörka tunnlarna. Efter en handfull olustiga tunnelfärder tröttnade jag och utövade en ny taktik. Strax innan infarterna till mörkret placerade järnhästen mitt i körfilen, sträckte ut en lång arm med reflex och vägrade sedan släppa förbi fordon bakom. I den längsta tunneln som var dryga tre kilometer lång hade jag ett tåg av ett femtiotal fordon som aggressivt och otåligt tutade och ljusblinkade. I lugn och ro trampade jag mig igenom tunnlarna. När jag i ljuset åter släppte fram trafiken drog jag på smilbanden och vinkade mot de respektlösa kinesiska förarna som med sträckta långfingrar förklarade vad de ansåg om min taktik.
WENCHUAN EARTHQUAKE
För drygt fyra år sedan var dalgången jag följde epicentrum för en kraftig jordbävning som obegripligt och sorgligt nog tog 68.000 människors liv. Jag såg raserade broar och bostadshus, översvämmande och övergivna byar och kollapsade bergssidor men framförallt syntes jordbävningens konsekvenser genom de alla nybyggda hus och samhällen som det satsats miljardbelopp på. Då jordbävningen även fört med ett instabilt landskap sker jordskred och ras dagligen. Att färdas på vägen är kinesisk roulette och vid 14 tiden nådde jag en olycksplats där ett stenblock rasat ner på en bil. Fordonet hade blockerat vägen och trafiken stod helt still i båda riktningar. Alla trafikanters sanslösa och vårdslösa omkörningar var helt i onödan och nu satt de still när cyklisten retsamt trocklade sig fram mellan deras fordon. Många i den långa kön fördrev tiden med att äta godis, nötter och olika djurfötter. De rev upp plast och papper och slungade det sedan ut på marken. Jag underhöll mig själv och fick utlopp för min fortsatta frustration över värdelösa köregenskaper genom att plocka upp deras skräp och slänga tillbaka det tillsammans med en tillrättavisning. Trots att trafiken stod still lyckades jag ta mig fram relativt smärtfritt och vid 15 tiden når jag, utsvulten men samtidigt ekonomiskt utblottad, staden Wenchuan. Jag finner bara en bankomat som tar VISA-kort men den vill givetvis inte fungera. Den förprogrammerade rösten som tackar för att jag använt bankens värdelösa tjänster gör mig ilsken och förbannad. Jag stegar istället in på bankkontoret för att försöka växla USD. Någon form av mellanchef kommer stormandes och förklarar exalterat att han talar engelska och jag frågar lika exalterat om de vill växla mina pengar. Inte heller det fungerar och jag river mig i håret, biter mig i näven och förklarar för den förvånade mellanchefen att jag inte har några pengar och är hungrig. Han diskuterar med ett par av sina kollegor och går sedan tillbaka till sitt glasbås, drar i lådorna och kommer sedan tillbaka ut och räcker mig 50 yuan. Nästintill tårögd tackar jag upprepat samtidigt som jag backar mot dörren för att springa till närmsta nudelhak. Mina 50 kinesiska räckte inte bara till ett stort lass nudlar utan täckte alla mina utgifter denna händelserika dag. Mätt, belåten och stormnöjd gav jag mig tillbaka ut i trafiken.
A FANTASTIC HOST FAMILY
När jag lämnade Wenchuan hade trafikstockningen precis släppt och den lätt osäkra färden fortsatte fram till mörkret lagt sig. Jag hade hunnit 130 kilometer när jag gav upp och avgjorde att jag inte ville fortsätta de sista milen till Dujiangyan med nattmörker som ytterligare riskfaktor. Jag stannar intill ett vaktbås vid ingången till en fabrik och två vänliga vakter hjälper mig att ringa till Pengxi och värdfamiljen i Dujiangyan. Enligt vakterna var jag två mil från staden och när jag talar med Pengxi insisterar han på att de kommer och hämtar mig i bil. Olyckligt nog fastnar de i trafik och inte förrän vid 22.30, nästan tre timmar efter mitt samtal till dem, dyker de upp. De anländer nu i en grupp om tio personer i två olika stadsjeepar och vi lastar in cykel och packväskor i bakluckan på ena bilen. En halvtimme tar det oss till Dujiangyan och sällskapet, som inväntat mig för middag, är minst lika hungriga som cyklisten. På en restaurang intar vi ett stort runt bord och ut kommer grisfot efter grisfot. De förklarar att det är en specialitet i Sichuan och med nyfiken och förväntansfull publik får jag inleda den muslimska mardrömmen genom att hugga in på en ångande och välkokt fot med mina ätpinnar. Det slemmiga späcket är svårt att få grepp om men till slut lyckas jag balansera en liten hudbit från fossingen till käften. Mitt artiga men inte alltför upphetsade minspel fick mina kinesiska vänner att kvickt agera och snart kom ytterligare ett tiotal rätter till bordet med mer inslag av grönsaker och traditionella köttstycken. Jag var av intrycket att de bjudit in mig till sitt hem men efter matfesten kring det runda bordet transporterades jag och ekipage till närliggande hotell där de bokat och betalt ett fint rum. En varm och sedan elva dagar efterlängtad dusch avnjöts och därefter slocknade jag skönt.
Ovan till vänster; Min fantastiska värd i Dujiangyan.
Igår mötte Pengxi upp utanför hotellet vid halv tio. Vi åt gemensam frukost och därefter tog vi oss till en cykelbutik där Pengxi föreslagit att de kunde vårda och se över min cykel. I två timmar fick min kära reskamrat värdefull och välbehövd service. Vi äter sedan lunch tillsammans innan jag beger mig för de avslutande fem milen till Chengdu. Inte sedan Iran har jag blivit omhändertagen och överöst av gästvänlighet på samma vis som i Dujiangyan.
Jag befinner mig nu alltså i provinshuvudstaden i Sichuan, Chengdu. Sträckan från Xining till vilomålet Chengdu tog längre tid än förväntat och de dryga 100 milen tog tolv dagar att trampa. Jag blir kvar i mångmiljonstaden även imorgon för att dagen efter det trampa en kort etapp till staden Leshan där jag tänkt tillbringa ytterligare någon vilodag.
/THE INTENSE ESCAPE