Det smärtfria solskensupplopp som jag föreställde mig att Sydostasien skulle bjuda på har än så länge uteblivit. Med svidande ögon, irriterade slemhinnor och avgashosta rapporteras det från Samut Sonkhram som ligger ett hundratal kilometer sydväst om Bangkok. I ett inferno av trafik har jag de senaste två dagarna vinglat igenom en djungel av förorter norr om Bangkok. Den monotona industriomgivningen och den breda motorvägen har dödat inspiration och fött frustration. Längs de avgasdimmiga vägarna har jag både mumlat och vrålat ut svordomar. En återberättelse av de senaste 30 milen kräver en återblick på en sträcka som jag inte har någon som helst lust att blicka tillbaka på. En berättelse kräver även skrivförmåga vilket tillsammans med fler synonymer till ordet »cykla« är något jag saknar just nu. Min cykeldator har gått sönder och så även min halvnya musikspelare. Mitt bakdäck har börjat wobbla, jag har fått punkteringar på båda däck, jag har rivit upp ett stort hål i mina shorts, min ena packväska envisas med att falla av, jag har blåmärken på kroppsområden som aldrig sett dagsljus, skabbhundar jagar mig och jag har cyklat fel på tre ställen. I förrgår hittade jag inget hotell och tvingades att mörkercykla i två timmar och igår avslutades dagen med monsunregn och åskoväder.
Får jag yttra orden? Jag hatar att cykla.
Bilder ovan; Fem bilder har jag tagit de senaste två dagarna. Ovan ses de två mest inspirerande.
Som bekant saknar jag för stunden reskamrat och i vanlig ordning är min enda sociala utloppskanal den yta dina ögon just nu är fäst vid. Jag vill påstå att ytan i de flesta fall utnyttjas till att sprida positiva budskap och jag är ledsen att du fått utstå ett negativt undantag. Min psykiska obalans till trots vill jag försöka samla mig för ett par avslutande rader i en något mer konstruktiv anda. Tröst i motorvägsmisären är att de flacka vägarna möjliggjort högre hastigheter och sedan ankomst till Thailand för fem dagar sedan har jag lagt hela 700 kilometer bakom mig. Till paradisvila på Koh Tao alternativt Koh Samui är det 350 kilometer. Inlandsvägen jag följt kommer att övergå till kustväg och på en handfull ställen kommer det att finnas vägalternativ, vilket mer eller mindre saknats hittills. Nedräkningen till Singapore har inletts på allvar och mina mungipor pekar mot öron istället för axlar när jag konstaterar att det endast återstår 1900 kilometer.
/THE SCHIZOFRENIC ESCAPE