Innan jag korsar gränsen till land nummer nio tillbringade jag idag en sista dag i Turkiet. Flykten finns i staden Dogubeyazit som inte ligger långt från mäktiga berget Ararat. Från stadens gator och mellan husen såg jag igår kväll en bergskedja i förgrunden till Ararat som såg klättringsvänlig och spännande ut. För att få utsikt över 5100 meter höga Ararat packade jag idag min ryggsäck med bananer, choklad och vatten och begav mig upp i bergen.
På avstånd måttade jag ut en lämplig väg mot toppen av bergskammen. Med 500 mil asfaltsnötande i benen var lutningen ingen större utmaning inledningsvis. Jag sick-sackade mot toppen och följde höjdskillnaden på min Suunto Core All Black. När 1500 meter, som jag utgick från, hade blivit 2000 fick berget allt mer vinkel och jag fick börja använda både armar och ben. Den sista biten mot klippblocken vid toppen var brant och gruset var löst. Efter en dryg timme nådde jag toppen på 2300 meter och bjöds på en makalös utsikt över staden och dalen nedanför. En bitterljuv känsla infann sig dock kvickt då stora delar av berget Ararat var täckt av moln. Jag bestämde mig för att stanna kvar på toppen, med förhoppning om att molnen skulle dra undan, och slumrade till på en mjuk och skön gräsplätt. Efter en timme väcktes jag av regndroppar och tyvärr täckte moln fortfarande berget jag kommit upp för att se. I regn och blåst traskade jag nedåt, på andra sidan berget. Det blev blött och halt och det tog mig mer än två timmar att komma tillbaka till Dogubeyazit.
VIDEO FROM THE CLIMB:
Trots utebliven sikt över Ararat blev dagsutflykten med två ben ett skönt avbrott från rörelsen på två hjul. Naturen och omgivningarna var fantastiskt vackra. Förhoppningsvis klarnar det tills imorgon så att jag kan få en glimt av berget och dess klassiska siluett.
Kanske får jag nöja mig med ett vykort…
/Erik