Flykten i Kastamonu, Turkiet. För två dagar sedan lämnade jag Kurucasile. Istället för att fortsätta längs med Svarta Havet bestämde jag mig för att byta kurs och bege mig inåt land. Cyklingen längs med havet var vacker men jag upplevde den oerhört slitsam och jag inbillade mig att det skulle bli något mer lätthojjat på andra sidan kustbergen.
Beslutet att ge mig upp i bergen, för att hitta plattare mark på andra sidan, fattade jag efter ha slagit ett getöga på Google Maps. Hade jag bara haft några fler celler i kontoret hade jag kollat lite mer noggrant. Efter 40 kilometer i min nya riktning började låren svida och svettpärlorna samlas i pannan. Bergen framför mig såg vertikala ut och jag anade en oväntad utmaning. Jag tog fram min fysiska karta och upptäckte att två pass var utmärkta, det ena på 950 meter och det andra på 1200 meter. Efter ett kort men intensivt vredesutbrott i min ensamhet tog jag mig samman. Som tur var hade vilodagen i Kurucasile gjort gott och energin var tillbaka. Uppförsbackarna var hänsynslösa men vyerna fantastiska. Igår kväll var jag tillbaka i fält. Jag slog upp mitt Nammatj 2 intill en flod i en vacker dalgång. En storm höll mig vaken i mörkret och jag låg och lyssnade på smattrande regn och vind som piskade tältduken. Lagom till min enorma laddning grötfrukost klarnade skyn och dagens nio mil trampades i solsken. Trots en ny punktering och en berg-och-dalbana till väg nådde jag Kastamonu redan vid 18-tiden.
Bild ovan; Att lämna kust och havsnivå innebar en resa tillbaka i årstid.
Med facit i hand kommer mitt kursbyte inte betyda särskilt många lättcyklade kilometer. Imorgon har jag tio mil av hyfsat vågräta landskap men därefter måste jag över bergen igen för att komma ut till kusten och såsmåningom mitt delmål, Trabzon, där jag planerar att söka visum till Iran. Jag konstaterar att mitt kursbyte var misslyckat men samtidigt väldigt lyckat.
Kartan ovan visar min sick-sack rutt från Istanbul.
Missa inte “TENT TALK” – klicka här!
/THE ESCAPE