Miljonstadshetsen har tagit ut sin rätt och landsvägslängtan blev för stor. Igår flydde vi intensiva Istanbul för sömniga kustbyar vid Svarta Havet. Flyktfordonet hade inte två hjul, utan fyra och ratt istället för styre. Det gick undan även i uppförsbackar och motvinden var inget problem. Inledningsvis bestod äventyret av en asfaltslabyrint och en myrstack av långtradare, bussar, bilar och motorcyklar. Efter en handfull felkörningar, U-svängar och trafik-fulingar kom vi med andan i halsen ut på den femfiliga motorvägen och upp på bron över Bosporen. Jag är en tränad kaos-trafikant med god erfarenhet från bland annat indiska vägar men jag var ändå halvchockad av turkarnas sanslöst aggresiva körning. Med full koncentration och två händer på ratten placerade jag vår lilla hyrbil i högerfil och höll så låg hastighet som möjligt. Nyckeln till att klara sig i stökig utomlandstrafik är att vara lika galen och aggresiv själv men i detta fall hade det varit självmord. Vi såg omkörningar som i Sverige inte bara lett till indraget körkort utan ett par år på mentalsjukhus. Efter några mil på motorvägen tog vi av på en mindre väg och ganska snart kunde vi stanna bilen och andas ut. Lugnet efter trafikstormen är en underdrift. Med nerverna åter i balans fortsatte vi mot kusten i lugn och trygg fart.
Det var en varm och solig dag och när vi nått byn Sile parkerade vi bilen, gick barfota ner på en folktom strand och doppade fötterna i ett klart svart hav. Resten av dagen innehöll god mat och kall dryck på en liten fiskrestaurang, körning på fordonsfattiga kustvägar och promenader i lågsäsongstomma byar. Med nervevad ruta och vänsterarmen utanför, min krulliga äventyrskompanjon i passagerarsätet och en bländade solnedgång i horisonten rullade vi i skymningen tillbaka mot de upplysta skyskraporna i jättestaden.
/E + N – dubbelt så kul.