Sedan jag lämnade Trabzon, vid Svarta Havet i Turkiet, för två veckor sedan har jag bedrivit höghöjdscykling. Jag har konstant befunnit mig på mellan 1000 och 2000 meters höjd. Kontrasten var därför stor när jag igår susade ner från 1800 meter till havsnivå, vid Kaspiska Havet i Iran. En lång och mörk tunnel markerade bergspassets högsta punkt och framför mig låg 40 km hårnålskurvor och lutad asfalt. Jag njöt av fartvinden som svalkade skönt i den allt varmare och fuktigare luften. De torra och ganska karga landskapen på hög höjd byttes mot regnskogsliknande växtlighet och bördiga terassodlingar. Jag såg färgglada fåglar och lyssnade till nya läten från den täta skogen. När vägen långsamt tappade sin lutning skymtade jag snart ett stort blått hav framför mig. Kaspiska Havet!
Bild ovan; folksamling kring cykel och turist i Lavandvil.
Gårdagens nedförsnjutning var en höjdpunkt under de dryga 30 milen från Tabriz. I tre dagar har jag trampat och innan naturkontrasten vid kusten har dagarna annars bjudit på ett par halvhöga bergspass, enformig men vacker omgivning och uppmärksamhet i form av fortsatt tutande och vinkande från välkomnande iranier. Igår kväll nådde jag byn Lavandvil. Jag har övernattat hos Yavar Habibipur som är lokal CS-värd, engelsklärare och ännu en vänlig iranier.
Bild ovan; för tillfället pågår cykeltävlingen “Azerbadjan Tour” i nordvästra Iran. Jag mötte dem igår.
Jag sitter i skrivande stund på Yavar’s balkong. Det är en strålande dag och strax fortsätter jag längs kusten, mot Raasht, för att förhoppningsvis nå Tehran till helgen. Hoppas ni inte lider allt för mycket av temposänkningen på THE ESCAPE. De som vill kan följa min framfart på Spot Adventures.
/Erik