Flykten är tillbaka på kontoret. Efter fem dagar utan livstecken kommer här cykelrapport från staden Osh i Kirghizistan. Jag har alltså hunnit till en ny stat och land #12 på min långa väg till Singapore. Då jag är dagsfärsk i Kirghizistan kommer denna post främst handla om mina sista dagar i Uzbekistan och min 690 kilometer långa cykeltur från Samarkand.
När jag för ett par veckor sedan sammanfattade en lite längre period utan uppdatering handlade det om ett sanslöst och intensivt cykeläventyr som slutade med utvisning från Turkmenistan. I jämförelse känns dessa fem dagar lika händelserika och äventyrliga som en bussresa för pensionärer till Tyskland. Tillvaron kan inte innehålla konstant adrenalin och trots uteblivna kickar har jag njutit av ganska avslappnad cykling och lugna dagar i medvind. Ja, du läste rätt, medvind! Ett mindre mirakel är det att hårtorken jag ständigt hade i ansiktet under tio dagar genom Turkmenistan och södra Uzbekistan hade förflyttat sig och istället blåste skönt i nacken.
De första tre dagarna gav nästan 45 mil i loggboken. Jag befann mig under långa perioder i cykeltrans och förflyttade mig 20-30 kilometer i timmen i platta och enformiga odlade landskap på den uzbekistanska landsbygden. De lite större vägarna var oftast i godkänt skick men när jag kom in på mindre landsvägar var asfalten ihoplappat ojämn och ofta grusig. Jag tog pauser för att äta färsk frukt som bönder sålde intill vägarna. Jag åt honungsmelon, vattenmelon, aprikoser, äpplen, vindruvor och fullmogna saftiga persikor. Cykeldagarna avslutade jag efter någon timmes solnedgångscykling i röd nyans till noga utvalda toner från min musikspelare. De första två nätterna hittade jag tältplats genom att svänga in på små grusvägar mellan de odlade fälten. Lägermässigt blev höjdpunkten natt nummer tre då jag för första gången på mycket länge hade trampat upp mitt ekipage på lite höjd. Jag befann mig på drygt 1000 meters höjd i chatkalbergen och avslutade dagen relativt tidigt då jag hittade en alldeles fantastisk tältplats på sand intill en flod med klart smältvatten från bergen ovan. Höjden sänkte lufttemperaturen och efter en fint komponerad multiköksmiddag var det skönt att krypa ner i den varma sovsäcken. Ett tjugotal rader skönlitteratur senare var ögonlocken tunga som sten och jag somnade skönt.
Dag #4 innehöll altitud och klättring. Det tog mig fem timmar att släpa upp mig själv, cykel och packning längs den slingriga vägen upp till bergspasset på 2300 meter. Som alltid med lite höjdskillnad blir naturen skön och vyerna vackra. Efter ett ordentligt träningspass i lutning kunde jag, utan någon som helst ansträngning, rulla 60 kilometer i en skönt lutad nedförsbacke till staden Qoqon i östra Uzbekistan. I Qoqon tog jag in på hotell och så även i staden Andiyon, där jag tillbringade gårdagsnatten. Idag har jag cyklat fattiga 45 kilometer till Osh, som är den första staden man når i Kirghizistan efter gränsövergången från Uzbekistan. Imorgon tar jag sats mot Bisjkek. Mer om det i separat post.
Bild ovan; Trött cyklist på sovjet-sunkigt hotellrum.
/THE ESCAPE