Trabzon besöks av sparsamt med resenärer och de som hittar hit gör det främst för att jaga visum. Bortsett från ett tempel, några kilometer från stadskärnan, finns det inte allt för många konkreta sevärdheter i staden. Jag anser ändå att kuststaden har sin charm efter att jag promenerat de branta gatorna, snirklat de trånga gränderna och strosat runt på stadens levande marknad. Det råder någon form av mystik över samhället och en tjock och tät dimma sveper då och då in från Svarta Havet. Förutom promenader i min ensamhet blev vistelsen i Trabzon en social sådan och jag har träffat flera andra cyklister samt två killar som reser utan två hjul. Sedan Stockholm för drygt två månader sedan har jag inte stött på många vänner i rörelse och det var givande att få utbyta lite historier och erfarenheter med likasinnade.
Mina tre dagar i Trabzon har nått sitt slut och nu på morgonen sätter jag fart genom östra Turkiet mot Iran! Jag sitter i skrivande stund på mitt hotellrum och utanför fönstret ljuder morgonbönen från en minaret ett stenkast bort. Det heliga utropet lockar fram en kittlande känsla och jag känner en spänd förväntan inför kommande månad och min färd österut genom den Islamistiska Republiken. Det är 60 mil och uppskattningsvis tio dagar till gränsen mellan Turkiet och Iran. Innan en ny stämpel i passet väntar flera dagars kuperad cykling över fyra bergspass varav samtliga över 2500 meter.
/Erik