För mer än en handfull år sedan läste jag humanekologi i Lund. De tvärvetenskapliga studierna gjorde mig taggad till tänderna. Det passade mig, lite av allt. Människan, vårt samhälle och den där naturen som vi ju råkar vara en del utav. Där och då hade jag ett decennium av resor i ryggen, igenkänningen i många delmoment var stor. Jag kunde relatera, det var verkligt. Jag läste, läste, läste och skrev och målade. Jag pratade med studiekamrater, vänner på håll och utmanade till diskussion i en och annan bardisk. Jag blev genuint inspirerad. Samtidigt var jag naivt odödlig. Runt hörnet, ett grumligt äventyr som jag inte skulle stå pall – men initialt, en fungerande men alltmer uppvarvad version av mig själv. Jag satt uppe längre om nätterna, cyklade yvigare och började strosa utomhus i filttofflor. Tidigare, under vintern som föranledde våren hade jag känt mig låg och deprimerad, tung. Nu hade det äntligen vänt.
I en delkurs med den fantastiska rubriken ”icke industriella försörjningssätt” fick vi i uppgift att välja ett ämne inför vår oundvikliga omställning av samhället. Jag valde att jobba med kommunikation – hur ska vi kommunicera i en icke industriell värld? Jag gick i gång men utan riktning; målade, skrev och funderade.
En kväll skissade, vred och vände jag. Jag skrev; ”den kommunikativt mest anpassade organismen lever vidare?”. Det lät rätt. Det lät så jävla rätt. Det låter som nåt. Det lät helt jävla rätt och jag sprang med det. Jag sprang lyckligt ovetandes, dopad på dopamin. Jag spontantenterade muntligt och tolkade kvickt min tes och slutsats som bekräftad. En något förvånad och oförstående professor fick en kram. Minnet av detta får mig att känna skam.
Här vet jag inte i vilken ordning saker och ting sker men mitt bipolära insjuknande börjar att skena. Jag blir huvudperson i filmatiseringen av mig själv – centrum av allt. Jag testar min abstrakta tes och får den bekräftad i varje möte, blick, skrift och situation. Vi kommunicerar – på så vis är vi släkt med naturen. Titta inåt, kika runtomkring dig. Nog är allt levande i förflyttning?
Jag förlänger och förgyller ruset med egenrullade och kall öl i vårsol, jag köper en begagnad bil, en ny kostym av italienska tyger, jag skärmflyger på Österlen och intar västkusträkor på stadshotellet. Jag jagar festen. Det går veckor, jag reser till Stockholm, Köpenhamn, Hunnebostrand och Lissabon. Jag bränner hela sparkontot för det spelar ingen roll – bekymmersfri och borttappad flyger jag fram i dimman. Det pågår över en månad.
Bild nedan; flygtur i dimma, Kåseberga 2015.
En natt går jag aldrig och lägger mig och får för mig att fara till min före-detta i Berlin. Jag hamnar bakom ratten men glömmer min destination och mission, kör slumpmässigt fram på skånska landsvägar. På en enslig gård letar jag efter min överraskningsfest – jag skrotar runt i källaren innan jag knackar på huvudhusets dörr. Ett äldre par öppnar och säger att de ringt polisen. Jag väntar med kaxigt lugn i min nyinköpta bil. På en närliggande station får jag kissa och sedan släpps jag utanför ingången till psykakuten i Lund. Som en samtida upptäcktsresande klev jag sedan in i det ljusa mörkret, stiligt iklädd kostym och bekväma filttofflor.
Det har gått nio år sedan den där våren. På sätt och vis letar jag fortfarande efter festen.