Nepal berikar resenärer på många vis. I naturreservatet Annapurna tillbringades 20 dagar på vandringsled. I och med det avslappnade pensionärstempot vi valde att hålla skapades en obalans mellan doserna dopamin och adrenalin. I Jomsom, där vi avslutade vår vandring och med litet propellerflygplan flög tillbaka till Pokhara skulle vi inleda hormonkompensationen. Min flyghistoria börjar i bergsstaden Jomsom där det finns två små flygbolag med kontor. Vi inledde hos Nepal Airlines, där en vänlig man delgav sina priser och tydliggjorde att Yeti Airlines, den bittra konkurrenten, kraschar hela tiden. Vi tog oss till Yeti Airlines där de följde samma säljprocedur och med uppvevad ton påstods att Nepal Airlines kraschat veckan innan! Då vår vän på det statligt ägda Nepal Airlines var trevlig och pålitlig valde vi att köpa våra biljetter genom honom, flyga skulle vi göra följande morgon. Vi bjöds på té och lämnade sedan kontoret för att hitta boende. Utanför träffar vi David från Australien som vi stött på tidigare längs leden Annapurna. Han utbrister;
”You bought tickets with Nepal Air? You know they crashed just last week!?”
David pekar mot floden på andra sidan landningsbanan och förklarar att flygplanet ligger kvar. Av nyfikenhet hade han frågat personalen på flygkontoret vad som hade skett varpå de svarat;
”Oooh! Mister, no big problem. Only small crash and only cockpit damage. Pilots loose and break the legs and passenger only pain and little cut. No big problem”
Vi resonerade att en eventuell bussresa skulle vara än mer riskfylld och vid upprepade tillfällen under kvällen övertygade vi oss själva muntligt att flyget faktiskt var det säkra alternativet. Vi kollade aldrig på flygplansvraket och kände trygghet i att de benlösa piloterna troligtvis låg kvar på sjukhuset. Flygplatsen i Jomsom, som vi senare lärde av en 747-pilot vi träffat i Pokhara, är ansett som världens farligaste. Vid 8 tiden påföljande morgon åt vi frukost när flygpersonalen kom inrusandes på vårt vandrarhem. Flygtiden var framflyttad 1,5 timme och med en kopp kaffe och omelett långt upp i halsen sprang vi till den väldigt närbelägna flygplatsen. Vi checkades in och vårt baggage vägdes på en långt från modern våg. Efter en analog säkerhetskontroll blev vi förvirrade då det varken fanns parfym eller limpor av cigaretter att inhandla. Den enda utgången öppnades för de som skulle flyga med Yeti Airlines men samtliga passagerare i vänthallen valde att strömma ut på den spruckna asfalten på flygfältet…
(Detta ögonblick påminner mig om en parallelhistoria jag inte tidigare delgett från vår ankomst till Nepal. På Air Asia från Kuala Lumpur fanns av någon anledning många flygrädda nepaleser och i samma ögonblick som jumboflygets däck nuddade marken utanför Kathmandu och flygplanet gjorde en kraftig första inbromsning slet ett tiotal personer av sig sina säkerhetsbälten, ställde sig upp och började släpa ner sitt handbaggage. Det blev panik i kabinen och jag och Nicole kunde inte sluta skratta åt den lustiga synen.)
…Inte många minuter senare landar vårt skytteltrafiks-flygplan i Jomsom och när det närmar sig noterar jag att det lilla propellerflygplanet med plats för 15 passagerare varit i bruk ett tag. Jag är långt från flygrädd men jag måste erkänna att det i denna situation knöt sig en smula i magen. Jag är nästan först in i kabinen, de innan mig, lokala nepaleser, gestikulerar till högre makter innan de tar steget in. En flygvärdinna i traditionell utstyrsel bjuder på öronpropps-ludd, en godis och ett vänligt leende. Jag och Nicole får platser precis bakom piloterna som har dörren öppen till sin styrcentral av slitna knappar, svagt blinkande lampor och oklara mätinstrument. Flygstolarna är enkla campingstolar, kabinen inredd med träpanel och alla varningsskyltar handmålade. Känslan är autentisk och samtidigt lätt oroande men de avslappnade och leende piloterna, den ena med fötterna på styrspaken, lugnar våra nerver. Det tar inte lång tid innan det dova ljudet av propellrarna genom öronpropparna blir bedövande och det lilla flygplanet lyfter från 3000 meter och börjar ösa ner längs den vackra dalgången i hög fart. I och med att jag har sikt framåt, genom piloternas öppna dörr, bjuds jag på hårresande vyer över den mytiska bergskedjan som jag och Nicole i nära tre veckor utforskat till fots. Adrenalinet pumpade.
A MORE NATURAL FLIGHT
En något mer bränslesnål aktivitet är att skärmflyga vilket jag tillsammans med Nicole gjorde för ett par dagar sedan. Att segla över Pokhara och dess kuperade omgivningar, känna en uppåtvind suga tag i duken som utan motstånd släpar tandemparet 50-100 höjdmeter in i ett moln, är en surrealistisk känsla. Som en bredvingad örn susar man slalom ovan de terassodlade bergssidorna i ständig jakt på en uppåtvind för att förlänga flygturen.
Likt att andas under ytan och att i viktlöshet sväva runt med ett överflöd av marinvarelser ger skärmflygning en onaturlig, övernaturlig och samtidigt naturlig upplevelse. För att förtydliga den lätt invecklade meningen; man gör något man inte borde göra men som man alltid önskat man kunnat göra. Superkraften är berusande, beroendeframkallande och resan har hypnotiserande kraft och med all säkerhet en tendens att förändra liv.
Bild nedan; Nicole i sin tandemstol.
Fler dagar, med kontraster mellan lugn och intensitet, väntar i Pokhara. Härnäst, äventyr på Royal Enfield på bergsvägar i närområdet. För två år sedan dånade den tvåtaktade motorn förra gången, då under familjesemester med min far och bror i Kashmir och Ladakh. Om du gör en tillbakablick till norra Indien kan det även vara värt att ögna igenom över ett hundratal bilder från Nepal, börja med HIMALAYAN E2.
Ovan till vänster; lyrisk Nicole precis efter landning.
/Erik