För en lång tid sedan skrev jag flitigt på denna blogg, kanske kan det bli så igen. Innan du som läsare tar del av nedan text så vill jag föreslå en titt på det tidigare inlägget “MIN RYMDRESA” från 2020.
Det har hunnit gå ett halvår sedan jag återigen skrevs ut från psyket. Min tredje rymdresa, en ny påtvingad mission till utkanten av vad som är verkligt. På nytt tydliga mönster i dåtid, nutid och framtid. Mitt pappalediga liv skakat i grunden – en familj och omgivning lämnad på fast mark. Jag är plikttroget tillbaka på jorden, sjukskriven men delvis i tjänst.
Jag får anstränga mig. Länge var jag låg och avtrubbad men långsamt börjar det ljusna, känslorna känns allt mer. Jag känner sporadisk motivation och en gnutta stolthet. Jag har haft ett maniskt skov med viss kontroll. Jag kände igen signaler, sökte hjälp och mottog frivillig vård. Jag har rullat i ångest-, skuld- och skamkänslor men de har gått att skaka av.
Som namnet antyder bjuder en bipolär sjukdom på ytterligheter. Himmelriket är en känsla, närmandet av döden likaså. Jag har varit i den tidigare och tror mig även ha navigerat i det senare. En manisk episod utspelar sig i en form av himmelrike – upprymda känslor som ger sprakande kreativitet. I en tung och djup depression – som ofta tenderar att följa ett maniskt skov – är tanken på ett slut en befrielse. Av erfarenhetsrika skäl försökte jag under veckorna på sjukhuset kanalisera kraft och iver till skrivblock istället för sociala medier. För att ge en liten inblick vill jag dela med mig av ett tal som jag skrev och därefter höll på inburad terrass på avdelning 53. I lågt stående höstsol lyssnade en handfull nyfunna kamrater i liknande sits som jag till följande. Med röst, pauseringar och inlevelse;
Fred Ensliljor
Väntans tider. Jag menar att vi inväntar ett läte, en signal eller kanske en känsla inombords. Liken ligger runt om oss. Vi kan inget annat än att gasa. Mot ett stup fortsatt möjligt att vika undan. Låt oss väja och välja vägen till framtiden. Den framtid där våra barn får leva vidare, som kräver att vi släpper taget. Luta dig tillbaka och titta på elden. Det brinner ta mig fan! Peta lite om du vill. Men låt det brinna.
Vi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas. Vi sitter inne på enorm men ändlig gemensam kraft. Kommunikativa varelser är vi, vilket även befäster vårt släktskap med alla levande (och döda) organismer. Jag undrar om det är den kommunikativt mest anpassade organismen som lever vidare? Glöm icke, jag kommunicerar även med mig själv.
För att citera Ghostface Killah: ”Shut the fuck up when Love is talking”.
Detta får bli ett rappt mani-fest. Vi får lov att jäkta långsamt. Vi är alla lika: människor. Allt som existerar är kärlek, har jag fått höra och erfara. Jag har också fångat upp tesen ”den som vet allt, förlåter även allt?”
Fred. Smaka på den drömmen. Smaka på den framtiden. För våra barn. För det enda hem vi någonsin känt. Att vara eller att ej existera. Svaret mellan hjärta och hjärna. Där finns Du. Du har svaret. Gör valet nu! I nuet, det enda vi har.
Bild ovan; upprymd i bur.
Erik N Ohlson