(INDO UPDATES PART THREE)
När sex blivit fyra gav vi oss den 29/12 iväg från Padang med aktiviteter i nationalparken Kerinci i sikte. Med vår hyrbil tog vi oss ett tiotal mil söderut längs kusten. Vi delade upp körsträckan till Kerinci och i staden Painan tog vi in på hotell. Vid ett matstånd på den lokala marknaden satt vi när regnet började ösa ner och gav ett nattsvart strömavbrott. Vi befann oss en knapp kilometer från hotellet och efter en stunds resultatlösa försök att hitta transport tog jag och Nicole en smäll för laget och gav oss i ösregnet tillbaka för att hämta bilen och plocka upp Stina och Björn. Då trottoaren var full av djupa hål som i mörker och regn var lätta att missa promenerade vi längst till vänster i ett av två körfält. Det var sent på kvällen och trafiken var gles. Vi går hand i hand och är mindre än 50 meter från vårt hotell när det smäller.
I en surrealistisk millisekund tappar jag greppet om Nicoles hand och som en trasdocka flyger min krulliga flickvän med sanslös kraft. En motorcykel har i hög hastighet dundrat in i Nicole bakifrån. Med skakande rädsla sitter jag på huk intill en chockerad Nicole samtidigt som jag ser hur killen på motorcykeln reser både sig själv och motorcykel och försöker dra iväg. Jag sätter fart efter honom men lyckas rasa på motorcykeln som han slänger ifrån sig precis framför mig. Jag kommer upp och ifatt för att sedan aggressivt släpa tillbaka honom till olycksplatsen. Från husen runt omkring kommer det ut ett 20-tal hjälpsamma människor. Vi vrålar efter ambulans som förvånansvärt snabbt är på plats. Vi får in Nicole på sjukvårdsbrits. Även killen som körde kommer med. Då Nicole är vid medvetande och utan märkbara benbrott åker vi via matstånden för att hämta upp Stina och Björn och sedan till det lokala sjukhuset i Painan där sköterskor och läkare möter.
Det tar ett par timmar innan adrenalin, rädsla och obehag lägger sig. Björn sköter försäkringsärenden och jag och Stina vandrar likbleka in och ut från det smutsiga och nedspydda rummet där de placerat Nicole. Hon får åtta stygn i huvudet och de plåstrar om sår på axel, vad och fot. Nicole har mest ont i vänster axel som tagit den värsta smällen men då det fortfarande var strömavbrott kunde man inte använda röntgenmaskin. Läkaren – som turligt nog var den enda på sjukhuset som talade engelska – beslutar att hålla kvar Nicole över natten och vi flyttas från den högljudda och miserabla akutavdelningen till ett litet rum på 2:a våningen. Jag stannar med Nicole och Stina och Björn tar sig tillbaka till det närliggande hotellet.
I vårt enkla turkosa sjukhusrum står både luft och fläkt still. På den översvämmade toaletten med hål i marken trivdes kackerlackor bland hårbollar och blodiga bomullstussar. Då fönstret inte går att stänga väller myggor in i rummet. Det finns bara en säng, inga kuddar och mitt nattprojekt blir att ordna en extra madrass och två kuddar vilket visar sig komplicerat. Ett 30-tal personer engagerar sig och försöker på olika vis hjälpa till. Många står dock bara och stirrar på den västerländska mumiekvinnan med bandage på halva kroppen. Vid 3 på morgonen föreslår den tröga men vänliga sjukhuspersonalen att vi byter till ett rum med två sängar då det inte finns någon madrass. Det hela lät bra tills dess att läkaren säger;
– “You can change room soon, we just need to move old dead man”
Vi blir kvar i samma rum – som plötsligt kändes lyxigt – och efter en stund lyckas de trots allt få fram madrass och kuddar. Den förståndshandikappade vaktmästaren, som med entusiasm hjälpt oss hela kvällen, sprang till ett närliggande hem och ordnade fram kuddar då det inte var något som fanns på sjukhuset. Vid halv fyra kunde vi äntligen släcka lysrör och sluta ögon efter de intensiva timmarna på sjukhuset.
Följande morgon mötte Stina och Björn på sjukhuset vid 9 tiden. Jag och Björn tillbringade en stor del av dagen på polisstationen samtidigt som Nicole och Stina stannade på sjukhuset för röntgen och omläggning av bandage. På stationen mötte jag och Björn den 17 år gamla kille som kört på Nicole. Både han och hans far var väldigt ångerfulla. Vi fick se den kvaddade motorcykeln som den unga pojken hade kört i 50 km i timmen utan ljus(!). Vid 14 tiden var polisrapporten klar och vi tog oss tillbaka till Nicole och Stina på sjukhuset. Lyckligtvis visade inte röntgenbilderna några brutna ben i axeln och efter en stunds pappersarbete kunde vi långsamt stappla tillbaka till hotellet. Både sjukhuspersonal och polis hade varit hjälpsamma och vänliga. Standarden var skrämmande låg men de hade alla gjort vad de kunnat utifrån sina förutsättningar. Väl tillbaka på hotellet intogs upplyftande nudlar och vi andades alla ut och konstaterade att det var skönt att vara tillsammans igen, utanför sjukhusväggar.
Den obehagliga olyckan är svår att radera ur minnet och de hektiska timmarna som följde likaså. Nicole höll sig kall och samlad men jag var rädd. Det var skönt att ha Stina och Björn, mina föräldrar, med på sjukhuset och deras stöd var värdefullt. Vi var alla imponerade över hur Nicole hanterade situationen. Det är inte alla som hade klarat av att med lika positiv attityd bli inrullad på ett enkelt sjukhus på landsbygden i Indonesien.
Bild ovan; Nicole på det minst sagt enkla sjukhuset i Painan.
A COMFORTABLE RECOVERY
De avslutande dagarna med Stina och Björn blev av naturliga skäl på bekvämt hotell i Padang istället för på leriga vandringsleder kring vulkanen Kerinci. Vi firade nyår på hotellets takterass, vi njöt av goda fiskmåltider och gjorde uppföljande besök på större (och något bättre) sjukhus. Den 3/1 lämnade mina föräldrar Indonesien efter två härliga veckor som fullkomligen flög förbi. Jag och Nicole blev kvar i Padang för ytterligare en veckas återhämtning innan vi den 10/1 tog oss tillbaka till Kuala Lumpur där vi nu tillbringat fyra dagar. Nicole har återhämtat sig fint, stygnen är avlägsnade och axeln blir bättre för varje dag. Imorgon lämnar vi storstaden och återvänder för ytterligare en månad på Sumatra. Vi inleder vid Lake Toba men vårt huvudsakliga sikte är inställt på provinsen Aceh på norra Sumatra.
/Erik
One comment