Som jag rapporterade om i posten RAJAWALI trivs jag med dyktillvaron i Labuan Bajo och vid flera tillfällen de senaste veckorna har jag på några meters avstånd sett djävulsrockor (eller mantarockor). Jag har gjort ett tjugotal besök till den undre världen i nationalparken Komodo men ingen påhälsning har gjort mig lika lyrisk som igår. Låt mig berätta om en alldeles magisk upplevelse med en armada av närgångna, nyfikna och sociala marinvarelser.
Dykplatsen Karang Makassar (eller Manta Point) sträcker sig över ett område som uppskattningsvis är lika stort som en handfull fotbollsplaner. Starka strömmar drar ofta genom området vilket man som dykare utnyttjar likt en åkattraktion. På mellan 8 och 15 meters djup svävar man fram med strömmen strax ovan en ofta stenig havsbotten. På sina platser hittas fläckar av korall som fungerar som tvättstationer för djävulsrockor där mindre fisk plockar dem rena från parasiter. När man ser en djävulsrocka som låter sig tvagas vill man landa på botten, hitta fäste och kriga mot strömmen för att hålla sig kvar vid sevärdheten.
Igår hade jag och fyra dykkollegor precis lämnat ytan när vi fick syn på tre välväxta mantarockor kring en tvättstation. På botten hittade jag fäste och fann skydd från den skoningslösa strömmen (som slet munstycket i sidled) bakom en samling stenar. Samtidigt som jag fifflar med kameran skuggläggs området kring mig och när jag långsamt vinklar min nacke mot ytan har ett rymdskepp svept in och placerat sig någon decimeter från min ryggtavla. Slutet kändes för en stund nära men farkosten vinklade sina vingar, förflyttade sig någon decimeter i sidled och mötte på ett ytterst surrealistiskt vis min blick. I 15 makalösa minuter seglade de närgångna djävulsrockorna runt vår dykgrupp likt svartvita täcken oberörda av den starka strömmen.
Reef Manta at Karang Makassar from THE ESCAPE on Vimeo.
Jublandes släppte vi taget om våra fästen och lät oss svepas vidare mot nästa korallfläck. Det dröjde inte många minuter innan nästa intima möte och sammanlagt såg vi 14-15 djävulsrockor under en och samma förtrollande undervattenstimme. När jag som första dykare bröt ytan avslutades uppvisningen med att en mantarocka på karaktäristiskt vis gör en bakåtvolt ur vattnet ett tiotal meter från mig. Synen fick huden under min våtdräkt att knottra sig kraftigt.
/Erik