Det blev en utmärkt vilodag för en topptur. För både THE ESCAPE och dess hängivna publik följer här ett efterlängtat avbrott i cykelrapporter. Jag vill berätta för er om en fantastisk dag till fots och en tuff klättring och bestigning av det på min karta namnlösa 4.200 meter höga berget utanför Songpan i Sichuan.
Att stiga upp före soluppgång när det inte finns asfaltskilometer att avverka svider. Med halvöppna ögon packade jag ihop min ryggsäck och gav mig iväg från vandrarhemmet. Efter en kvick frukost i byn liftade jag någon kilometer längs den väg jag följt under gårdagen. Jag knackade på plåten från lastbilsflaket och hoppade av där jag igår blickat ut en lämplig led mot högre höjd. Turen inleddes från 2900 meter och trots den kyliga morgonen tog det inte många minuter tills jag blev tvungen att slita av mig ett par lager. Den inledande timmen blev svårforcerad. Den led jag tänkt följa försvann och jag slet istället längs små stigar upptrampade av boskapsdjur. Det var snårigt och jag var tvungen att krypa under taggig och tät växtlighet. 300 meter närmre stratosfären och efter uppskattningsvis någon kilometer av sick-sackande längs det branta berget underlättades min framfart av glesare buskage. I väderleksrapporten skulle det börja blåsa och regna under eftermiddagen och jag ville därför nå toppen så tidigt som möjligt. Trots hotet om väderväxling blev jag tvungen att hämta andan varannan minut längs den kraftigt lutade bergskammen. När jag vred på kropp och huvud gav vyerna både rysningar och svindel. På 3.800 meters höjd fick jag sällskap av två stora gåsgamar (efterforskning). Att se dem glidflyga över det öppna bergsområdet är upplevelse jag sent glömmer. När de svepte förbi, inte mer än ett tiotal meter ovan, kunde jag höra ett svischande ljud från deras enorma vingar i kontrast till den annars tysta omgivningen.
Vid 11.30 hade jag nått 4000 meters höjd och trots att luften var tunn blev klättringen lättare då lutningen inte längre var riktigt lika skarp. Jag kunde avbryta min uppförs-slalom och stegade rakt uppåt. På 4200 meter följde jag en smal bergskam och varsamt tog jag de sista stegen mot den gula buddistiska flagga som markerade högsta punkten. Trots den av vädrets makter utsatta platsen var det näst intill vindstilla och den klarblå skyn gjorde sikten mot närliggande berg absolut makalös. På en gräsplätt slog jag mig till ro och gick loss på medhavda apelsiner och vindruvor. I en dryg halvtimme laddade jag för vandringen tillbaka mot Songpan. En stor portion kinesiskt motiverade mentalt och vid 13 tiden vände jag nedåt. Trots toppvila och fruktenergi sved det ordentligt i lår och vader. Fötterna gled framåt i mina vandringskängor och tårna värkte. Jag valde en annan led tillbaka till Songpan och undvek på så vis den sträcka där jag behövt krypa genom taggiga buskar. Vid 15 tiden nådde en trött men upprymd lädernomad åter trygg asfalterad mark.
AN AFTER TREK BEER
Med leriga skor och en av terrängen sliten kropp andades jag ut på en solig uteservering tillhörande det vandrarhem som huserar mig. En kall lager i eftermiddagssolen satt fantastiskt fint.
A CHINESE ASPEN
Byn Songpan känns som en något udda kinesisk variant av en västerländsk alpby. Längs byns gator, i den artificiellt uppbyggda stadskärnan, hittas butiker som säljer pälsar, jakhorn, smycken och vandringsutrustning. De turistande kineserna, troligtvis många från närliggande storstaden Chengdu, finns inte att se längs vandringsleder i bergen utan återfinns istället i och kring butikerna i byn. Busslaster kör mellan affärerna och ut strömmar köpglada friluftskineser iklädda praktiska lättviktskläder, vandringshatt och kängor. Att se dem tända sina cigaretter är en underhållande syn.
Bild ovan; En bit utanför stadskärnan hittade jag mitt boende och intill det en restaurangfavorit. När jag knatade förbi igår eftermiddag rensade de sin svamp utanför restaurangen.
Imorgon sätter jag mig åter på sadeln och fortsätter mot Chengdu. 350 kilometer har jag framför mig innan vila befriat från toppbestigningar väntar.
/E