Med hjalp av overbliven adrenalin och energi fran mitt fallskarmshopp slet jag mig igenom de sista 190 kilometerna fran Queenstown till mitt slutmal, Invercargill. Konstigt nog, men jag ar framme!
Under mina dryga 1000 kilometer fran Picton till Invercargill har jag, precis som annars i livet haft up’s and down’s. Regn, motvind och uppforsbackar men sjalvklart ocksa sol, medvind och nerforsbackar. (Betydligt fler uppforsbackar tror jag dock…)
Bitvis har kossor, kalvar, far och lamm varit mitt sallskap och bollplank. Det har varit ensamt vilket klingar negativt i mangas oron men i det har fallet, inte i mina. Att fa sta ensam pa en liten landsvag mitt ute i ingenstans ar en frihet som varit efterlangtad efter flera manader av sallskap.
Nu ska jag ga och ta en pizza och en ol medan jag klurar pa vad den sista veckan pa NZ ska innehalla. Rugby? Milford Sound? Vastkusten? Lifta eller ta buss? Det finns ett par fragetecken och alternativ.
/Erik
GRATTIS till målgång!!
Min rekommendation är ner till Milford Sound och norrut sedan längs västkusten
Imponerande! Ett alternativ med lite mindre turister är även Doubtful Sound och sedan västkusten upp.
Ha en riktigt skön helg!
Anders
Trodde väl som vanligt att du skulle fixa det du givit dig den på. Grattis! En härlig bild på dig. Jag förstår frihetskänslan. Du har redan fått tips om fortsättningen. Ha en skön sista vecka på Nya Zeeland.
Kram Mams
Du är grym!!!
Julia & Emil