Detta är en vilande reseblogg, där berättelser från exotiska platser för stunden uteblir. Jag reser fortsatt i det yttre rummet men de inre ytorna förefaller just nu mer fängslande. Att tämja psykisk ohälsa är ett ofrivilligt äventyr. För min del, en bipolär resa genom olika gradienter av mani, psykos och djup nedstämdhet. För bakgrund och historik: se posterna MIN RYMDRESA, FRED ENSLILJOR och DET VILSNA MODELEJONET.
Jag har redan varit på tre, och precis nyligen avvärjt en fjärde resa till rymden. I allra högsta grad redo för avfärd men vis av erfarenhet. När alla glädjeämnen i hjärnan rusar och signalerar KÖR: STANNA. Att sluta försöka göra mig förstådd, släppa bekräftelsebehov, sluta prata, sända, ta in, bara stäng av. Titta på elden, låt den vara. Ge upp, kapitulera. Istället för att skapa oreda; sortera och iordningställ. Håll dig lugn, vila. Samma potenta, grandiosa och makalösa mönster. Allt i livet som så färgstarkt hänger samman. Allt stort och svårt som plötsligt är så enkelt, ser ni inte? Tänk om kriget redan är slut. Vi sköljer fram i tiden utan att få fatt i mönstret, skiftningarna, förändringarna. De subtila. Det finns inget dom som kommer hit, endast ett vi som finns här och där. Mest överallt. Det inre hotet kommer ifrån oss själva.
Ovan; dimmig morgon i centrala Malmö.
I min dröm, som i upprymt tillstånd i allra högsta grad känns verklig, är vårt släktskap med naturen och alla dess levande organismer fastslagen. Frågan över alla dom andra har ett utkast till svar: Den kommunikativt mest anpassade organismen lever vidare? Sju ord som i min mening pekar åt en sanning som förenar alla oss människor, all flora och fauna. I det upprymda tillståndet är känslorna utanpå. Jag blir rörd och tagen av minsta lilla, har svårt att hålla tillbaka tårar. Tänker på mig själv, vänner och familj i tid och rum. Jag minns möten med människor på avlägsna platser. Människor vars tid inte sällan anses mindre värd än min, vår. Jag drömmer om deras vår. Om att de ska få synas. Vakna, låt oss drömma samma.
Vad är din slutsats? Så frågade Giovanna från dödsbädden. Mina föräldrars väninna hade följt min reseblogg under flera år men undrade vad jag kokat ner det hela till. Erik, vad är din slutsats? Jag hade inget svar att ge. Jag funderade men Giovanna passerade.
När det upprymda ebbar ut blir jag hård mot mig själv. Du är naiv, du har fel, fel fel, vem tänker tanken? När jag reflekterar kring tesen, skamkänslor. Det känns tungt, mörkt. Jag vacklar i min tro. På livet självt.
Erik